Gästblogg Sofie - Kronan F-9

Ytterligare en liten del i vårt komplexa yrke... När varje lov börjar närma sig börjar både lärare och elever att gå på tomgång. Ledigheten är nära och man krystar fram de sista krafterna innan målsnöret. Breaken från varandra behövs för att orka strida och skratta ihop. Precis som man tröttnar och stör sig på sitt resesällskap efter tid på resa tillsammans till att sakna varandra direkt när man skiljs åt vid hemkomsten är det för mig med mina elever. Jag får säga till mig själv ibland "håll ut, inte så långt kvar nu" för att sedan när lovet kommer sakna mina eleverna och deras bus. Jag som lärare tröttnar på mina elever, men eleverna blir minst lika trötta, om inte mer, på mig. Hur jag än vrider och vänder bygger yrket på relationer och i relationer blir man trötta på varandra. Men det gäller ha den relationen med eleverna att man kan prata om det och kunna säga" jag vet att du blir trött på mig nu, men vi måste försöka att få klart det här" etc. Eleverna är barn och ungdomar och att de stör sig och inte kan maskera sina känslor är något vi lärare måste kunna bemöta, men hur trötta vi lärare än blir så är vi vuxna och i en yrkesroll och vi måste kunna förhålla oss professionellt till våra känslor, vilket kan vara lättare sagt än gjort i en period av tomgång.