Gästbloggaren har ordet!

Vi på Majema vet att det finns mycket kloka tankar ute hos er som vi vill att fler ska få ta del av. Därför kommer vi att bjuda in gästskribenter till vår blogg. Känner du att du vill dela med dig av dina funderingar eller erfarenheter så hör av dig till oss. Idag har vi gett ordet till vår första gästbloggare. Välkommen Pernilla! Hej, jag heter Pernilla och är mamma, lärare och författarwannabe. I den ordningen. Jag är även bloggare - i vanliga fall bloggar jag på skrivarmamma.blogspot.com När jag gick ut gymnasiet 1995 fick jag min första mobil i studentpresent. Den gick bra att ringa med, men kunde inte så mycket mer. Inte ens sms kunde den göra, det fanns inte då. Sedan dess har det hänt en hel del. Nuförtiden har jag en så kallad smartphone som gör att jag när som helst, var som helst, kan hålla koll på mina mail, världsnyheterna och mina vänner på facebook. Jag minns Internets barndom när jag satt och lyssnade i minuter på modemet som kopplade upp sig ut i rymden. Det lät som att vi anropade månen, minst. För att vara en otålig person hade jag förvånande bra tålamod för jag visste vad jag kunde använda Internet till. Tidigt förstod jag att Internet och jag, vi skulle bli kompisar. Så har det blivit. Min man går till och med så långt som att kalla mig för beroende. Vadå, bara för att jag kollar Facebook precis innan jag somnar och innan jag vaknar? (Och när jag går på toaletten?) Eller för att jag har en mammagrupp på nätet? Eller för att jag driver två bloggar och nu gästbloggar här? En del skakar på huvudet och tycker att jag bör skaffa mig ett liv. Men faktum är att genom Internet har det öppnats en helt ny värld och den är jag inte ensam om att ha upptäckt. De sociala medierna har slagit igenom stort runt om i världen och är det så konstigt egentligen? Vi människor vill finnas i ett sammanhang, vi älskar att umgås och det är bara formerna som förändras. Förr sågs man vid vattenpumpen, senare pratade man bort hela kvällar i telefon och nu håller man kontakt med nära och kära via nätet. Vare sig vi vill eller inte så har Internet tagit plats i vår vardag. Om man vill undvika internet får man jobba hårt. Det mesta ska ju skötas där t.ex. bankaffärer, deklarationer, vab och så vidare. Den som väljer bort nätet får betala i både tid och pengar genom långa telefonköer och aviavgifter. Jag använder ofta nätet i min jobbvardag som språklärare. Vilken guldgruva det är att ösa ur! Den senaste veckan har mina elever bl.a. fått höra nobelpristagaren Mario Vargas Llosa intervjuas på spanska, sett livesändningar från när gruvarbetarna i Chile kom upp ur gruvan, tittat på kartor på Google Earth och lyssnat på engelskspråkiga nyheter. När jag gick i skolan fick jag höra målspråket på knastriga gamla kassettband. Ingen av mina elever är speciellt fascinerad över att se nyheter live i skolan. Inte heller imponeras de över att jag kan spela en låt med Bob Marley just när vår diskussion råkade ta oss till honom. De barn som växer upp nu har aldrig varit utan nätet. För dem är det lika naturligt att umgås över en chatt som att umgås hemma hos någon. De gör ingen skillnad på vänner de träffar via fotbollen, eller via nätet. Att allt finns där för dem, det är bara självklart. Denna självklarhet inför nätet gör dem också ganska orädda. De ungdomar som jag har förmånen att träffa varje dag tycker att det är helt rätt att gå in på Facebook under en lektion, eller att använda Google translate för att ”skriva” en uppsats i engelska. Detta kan man ha (och bör ha) åsikter om men det finns annat i deras internetbeteende man kanske ska oroa sig mer för. När jag gick i sexan tjuvkikade killarna i klassen på oss tjejer genom ett kikhål i duschen. Nu kan samma kikhål bli en spännande film på youtube. Förr snackade vi skit bakom ryggen på varandra, nu är nätmobbing ett växande problem. Jag skrev ner mina innersta tankar i en dagbok som jag gömde väl. Nu skriver fjortonåringar för hela världen, de öser ur sig i sina bloggar och lägger upp bilder på sig själva både med och utan ”outfits”. Allt man gör på nätet lämnar spår. Det du skriver eller lägger upp som fjortonåring ligger kvar när du är en 34-årig trebarnsmamma. En blivande arbetsgivare kan med några klick ta reda på mer om den påtänkte än den personen kanske hade velat. Dessutom är alla ute på nätet är inte de de utger sig för att vara vilket faktiskt kan resultera i livsfara. Hur gör man för att skydda sig själv, och hur gör man för att skydda sina barn? Kort sagt – hur gör man för att vara vän med Internet? Jag har inget färdigt svar. Trots att jag älskar Internet så är jag faktiskt också aningen rädd för det. Jag försöker att hålla mig lite anonym, det är till exempel därför jag inte skriver ut mitt efternamn i detta blogginlägg. Jag skulle aldrig lägga ut foton på mina barns ansikten i min blogg, inte heller avslöja var jag bor, eller i vilken kommun jag arbetar. Varken Facebook eller mina bloggläsare får veta när jag är bortrest. Min grundregel är att allt jag skriver på Internet ska jag kunna stå för överallt och inför vem som helst eftersom jag aldrig vet vem som kan hitta vad. För mig är det här självklart, men så är det inte för alla. Vi måste se till att prata med våra elever, att prata med våra barn och att nätfostra dem från början. Om man känner att man har svårt att nå fram kan jag tipsa om hur en föreläsare jag hörde gjorde med sin son. Föreläsaren registrerade ett konto på en sida där han visste att sonen hängde. Snart var han vän med sonenoch utgav sig för att vara en 16-årig tjej. De chattade bort många trevliga kvällar. När pappan till slut avslöjade sin rätta identitet blev både sonen, och hans mamma, arga men båda förstod nog pappans poäng. Du kan aldrig veta och bör agera utifrån det. Internet är härligt härligt, men farligt farligt!